Guardians of the Galaxy vol. 2 – Recension

Guardians of the Galaxy vol. 2 – Recension av Oliver Pawlik

James Gunn vann många filmåskådares hjärtan när han 2014 introducerade världen för den första Guardians of the Galaxy som bröt igenom som en oväntad succé. Det var något med karaktärerna, storyn och musiken som slog ett ackord för publiken i en genre blandad mellan superhjältar och rymdäventyr. Relativt snabbt tillkännagavs det att Gunn även skulle skriva och regissera en uppföljare, som nu har kommit ut med namnet Guardians of the Galaxy vol. 2. När det redan nu har tillkännagivits att Gunn ska skriva och regissera även en tredje film, är det ett resultat av Marvels påtvingade planering kring deras universum eller ger denna film oss en önskan att se mer?

Vi möter samma gäng, Peter Quill aka Star-Lord (Chris Pratt), Gamora (Zoë Saldaña), Drax (Dave Bautista), tvättbjörnen Rocket (röst av Bradley Cooper) och hans kompanjon, nu Baby Groot (röst av Vin Diesel). De antar olika uppdrag utöver universum som försvarare och får denna gång i gengäld Gamoras hämndlystna syster Nebula i avsikt att låsa in henne i fängelse. Rocket kan dock inte låta bli att stjäla från arbetsgivaren och stölden leder till en jakt genom rymden som slutar med en kraschlandning på en planet. De verkar strandade och i behov av att återbygga skeppet men plötsligt dyker Peters pappa Ego (Kurt Russel) upp, som svaret på en överhängande fråga från den första filmen om vem hans far är. Medan Peter, Gamora och Drax följer med pappan till hans planet jobbar Rocket Raccoon på med att återbygga skeppet tillsammans med Baby Groot. Peter får bekanta sig med sin länge svunna far som visar sig besitta gudalika förmågor, någon som Gamora inte vill lita på fullt ut. Samtidigt kidnappas Rocket Racoon och Groot av Rangers medan Nebula tar sin chans att hämnas på sin syster.

Filmen öppnar med en underhållande actionsekvens av gänget som slåss mot ett rymdmonster till förtexterna. Det sker dock med fokus på en dansande Baby Groot som, trots att det är underhållande och en homage till en post-credit scen från föregångaren, placerar all action i bakgrunden, trots att den är bland de största actionscenerna i filmen. Efter rymdjakten strax efteråt tar det dessutom ett tag innan denna action matchas igen eftersom filmen håller ett relativ lågt tempo fram mot slutet. Det tar ett tag för oss att inse vad filmen handlar om eftersom filmen inte har en tydlig första vändpunkt, så man sitter förvirrad över vad den centrala intrigen är tills man inser att man har varit mitt i den ett tag. Peters huvudintrig visar sig dessutom vara den minst intressanta men denna avsaknad av spännande scener kompenseras tillslut med fördjupning i karaktärerna utifrån deras fortsatta problem och karaktärsdrag från föregångaren. Något James Gunn visar sig skicklig med är en genuin, djupgående dykning i karaktärernas angelägna bekymmer och svagheter. Trots att deras utveckling kanske skrivs på näsan kan man inte känna sig oberörd av karaktärernas gestaltningar av svek, uppoffringar och återföreningar.

 

Filmen har således sina likheter med föregångaren i hur den håller sig till en enkel story och låter karaktärerna vara det centrala som underhåller oss. James Gunn vinner mycket på hur han lyckas hålla filmen självständig och inte låter den spåra ur med koncepten som gjorde föregångaren en succé. Filmen behåller sin integritet i hur den inte drar in cameos för att hålla uppe intresset och inte försöker flasha med konstanta, överdrivna actionscener utan låter filmen stå på lugna scener som förlitar sig på karaktärernas samspel. Den använder sig inte av nya sidohandlingar i ett försök att expandera Marvels universum utan storyn håller sig så enkel att det känns som ett utdraget avsnitt för en tv-serie, utan att vara urvattnad.

Den är fylld med sin bekanta (stundvis utdragna) humor och fortsätter dessutom med den uppskattade kitschen av 80-talshits från Peters walkman som levererar tillfredsställande musik som förgyller actionscenerna, utöver det komponerade soundtracket av Tyler Bates. Det finns inte mycket att säga om fotot eftersom den inte gör mycket mer än att fylla sin funktion i att hänga med i allt dataanimerat, eftersom få till inga bilder i filmen är utan datagjorda effekter. Fotografen Henry Braham fick ändå till det färgsprakande spektaklet med en Red Weapon Dragon Camera och Panavision Primo 70 Lenses.

Guardians of the Galaxy vol. 2 kanske inte överträffar sin föregångare med hästlängder, utan håller sig i samma nivå av underhållningsvärde, vilket delvis visar på en imponerande integritet av filmskaparna men som kanske inte räcker för de som kräver mer. Det är utmärkt underhållning som jämnar ut en viss brist av spänning med ett hjärta för sina karaktärer.

 

Regi – James Gunn

Foto – Henry Braham

Manus – James Gunn

Klippning – Fred Raskin, Craig Wood