La La Land – Recension - Filmproduktion

La La Land – Recension av Oliver Pawlik

Damien Chazelle skrev och regisserade en av mina favoritfilmer Whiplash som kom ut 2014 som nominerades för fem Oscars och vann för Bästa Klippning, Bästa Ljudmix och Bästa Biroll. Så med en ny film som har nominerats för tretton Oscars, var det svårt att hålla mina förväntningar låga.

La La Land handlar om Mia och Sebastian som båda strävar efter att uppfylla sina drömmar i Hollywood. Mia knegar på som caféservitris för att kunna försörja sig medan hon förbereder sig för och går på varenda audition hon kan för att få chansen att blomstra med sin talang och bli en stjärna. Sebastian jobbar motvilligt med låga pianistjobb för att betala hyran, med drömmen om att en dag starta sin egen jazzklubb för att rädda den utdöende musikgenren. Under lustiga omständigheter stöter Mia och Sebastian ihop med varandra flera gånger tills de stegvis faller för varandra. De inleder ett passionerat förhållande där båda ger varandra mod och stöd att tillslut kliva ut ur sina bekvämlighetszoner för att uppnå sina drömmar. Men kan man klara av att uppehålla romansen medan båda strävar efter att uppfylla sig själva?

Filmen börjar väldigt starkt med ett imponerande sångnummer på en Hollywood highway som introducerar det kommande kameraarbetet av vår egen Linus Sandgren, plåtat på film med Aaton A-Minima och Panavision XL2. Det dröjer inte särskilt länge förrän nästa hit “Someone in the Crowd” utförs av en något mindre men fortfarande ambitiös och häpnadsväckande koreografi och foto. Det finns fler ikoniska låtar som “A Lovely Night” med Emma Stone och Ryan Gosling som för alltid kommer inpräntas som La La Land’s arv, men vad gäller musikal går det sakta över härifrån. Filmen fortsätter inte med ett samspel mellan musikalframträdanden och handling med en sådan klockren koppling som i Mamma Mia eller Sweeney Todd. Hädanefter fortsätter filmen som ett kärleksdrama och kommer inte ge oss lika storslagna musikalnummer förrän i slutet, och detta utan någon sång av varken Gosling eller Stone.

Insatserna av Emma Stone och Ryan Gosling var över min förväntan. Efter playback- framträdandet i filmen Easy-A antog jag att Emma Stone inte var förmögen att sjunga, men inget kan motbevisa motsatsen starkare än hennes solo-prestation med den hårresande sången “Audition (The Fools Who Dream)”. Min haka föll när jag inte längre kunde hävda att det var skickligt kamerafusk som låg bakom pianospelandet utan att det var Ryan Gosling själv som spelade jazz som ett pro. Deras kemi lyser på duken och man kan inte klaga när två att sina favoritskådespelare får använda alla sina bästa talanger i en så storslagen film.

Kärlekshistorian känns däremot något krystad. Det dröjer så långt innan attraktionen mellan dem tar ut sin skörd att man nästan blir osäker på vad filmen vill handla om. Man vet att det är en kärlekshistoria, men nyss handlade det också om deras aspirationer att uppfylla sina drömmar. Denna otydlighet följer genom resten av filmen, där det är svårt att säga vad de egentligen drivs av, kärleken mellan varandra eller deras drömmar. Grunden för deras romans känns inte tillräckligt stadig vilket gör att filmen tappar effekt när det tillslut blir oroligt i deras relation. Således förblir historian fungerande men inte tillräckligt utmanande för var handlingen senare kommer föra karaktärerna.
Trots de strålande skådespelarinsatserna, musikalnumren, scenografin och fotot (fastän delvis uselt B-foto) med en del extraordinära scenerier känns det slutligen som om det är handlingen, och inte karaktärerna, som styr filmen.

Damien Chazelle ger oss precis som i Whiplash ett klimax i sista scenen och avslutar filmen rappt. Det är effektfullt och snyggt och lämnar en med en märklig känsla, något som håller i sig timmar efter att man har lämnat salongen. Först trodde jag att det berodde på att filmens story inte tillfredsställt mig till fullo, men det var samtidigt något med den som fick mig att se den en andra gång. Det är definitivt något genialt bakom storyn som, utan att gå in på detalj, resonerar med oss alla. Vad angår filmen och mig, däremot, klickade det inte helt.

Regi: Damien Chazelle
Filmfotograf: Linus Sandgren
Kamera: Aaton A-Minima och Panavision XL2

La La Land B-Roll (Behind the Scenes)
https://www.youtube.com/watch?v=CnW3t9mrPyg

Trailer