Wonder Woman – Recension

Wonder Woman – recension av Oliver Pawlik

DC har kämpat med att skapa ett filmuniversum som kan konkurrera med pengakossan Marvel men de har visat sig haft en tuff start. Det är som om DC har fångat hybris över Christopher Nolan’s The Dark Knight-trilogi, att det verkade så enkelt att göra mästerverk. Så de efterliknade hans ”dark and gritty” ton när de gjorde Man of Steel, den första filmen i deras nylanserade universum som dessvärre mötte delad kritik. De verkade dock ha så bråttom att hinna upp med en ensemble-film som Avengers (med deras kommande Justice League) att de valde att introducera ett flertal nya centrala hjältar i Batman v Superman, en film som nästan enhälligt ses som en katastrofal röra. Det verkade sedan som om ett hopp om ett värdigt filmuniversum dog när deras Suicide Squad resulterade i en, som bäst, medioker film, som dessvärre fick mycket kritik för att ha gett en dålig porträttering av Jokern, kanske den mest hyllade skurken i serietidningshistoria.

Nu har DC släppt den första origin-filmen sedan 2012 och klår Marvel med att göra den första solofilmen för en superhjältinna. Kan regissören Patty Jenkins göra en värdig porträttering av Wonder Woman och kan hon göra under nog att återuppliva DC’s filmuniversum?

Filmen handlar om Diana Prince (Gal Gadot), dotter till Hippolyta, som tillsammans med alla amazoner lever på ön Themyscira, dold från resten av världen. De tränar för att vara redo för krigsguden Ares återkomst, då han återigen tänker ingjuta ondska och stridslystnad i människors hjärtan, stark nog att låta dem förgöra varandra i krig. När stridspiloten Steve Trevors (Chris Pine) kraschlandar med sitt flygplan vid amazonernas ö får de veta om det stora kriget [Första Världskriget] som pågår i världen. Diana inser att detta är det stora kriget hon har förberett sig för under hela sitt liv och ingen kan stoppa henne från att ge sig av med stridspiloten för att föras in i krigets hjärta, med målet att hitta Ares och förgöra honom.

Vi nöjer oss med informationen kring amazoner och döda gudar eftersom vi vill komma fram till att se vad Wonder Woman kan göra, och filmen lyckas med detta till en viss mån, när vi inte får vissa ostämda, utdragna scener som när Diana och Trevors ligger i en båt och snackar om hur äktenskap inte är en särskilt bra idé. Visuellt får vi uppfriskande miljöer av amazonernas ö som är en skarp kontrast till det gråa och tråkiga London. Filmen levererar några roliga scener där Dianas kultur skär sig mot britternas pryda och återhållsamma skick, något som påminner om hur Thor betedde sig utanför normerna i hans första film. Diana och Trevors samlar ett gäng karaktärer bland (o)dugliga soldater, som påminner om hur Captain America omgav sig av sina soldater i hans solofilm. Efter en massa snack med diplomater om fredssamtal kommer vi tillslut in i hettan av Första Världskriget. Det är en småskalig men fungerande gestaltning av krigets helvete, något som Diana med sin sköld, svärd och enkla rustning verkar bemöta med råge. Ty trots hennes utbildning i strid mot medeltida vapen får man köpa att hon lyckas parera de blixtsnabba skotten med sina armband.

Trots att det är efterlängtat att se Wonder Woman strida resulterar dessvärre actionscenerna i en överanvändning av slow-motion och en rörig klippning som ibland blir mer förvirrande än tillfredsställande. Vi ser en välgrundad, om kanske lite väl framrusig, romans mellan Diana och Trevors, som i slutändan fungerar mer som ett verktyg för karaktärsdrifter än något av egenvärde. Vi hoppas att jakten efter Ares ska bli mer spännande när Diana väl kommer ut på krigsfältet, men det blir aldrig ett mysterium om vad som ska hända härnäst, eller mycket fördjupning av karaktärerna till den grad att vi ska bry oss särskilt om dem, eller någon mer tillfredsställande action. Ty filmen lyckas aldrig bryta sig loss från något mer än en grundläggande storymall och vi känner inte att vi får se något utöver vad vi sett från Thor och Captain America’s första solofilmer. Det visar sig i den tredje akten där vi får en enkel twist och en slutfight med överdrivna mängder CGI som får en att skatta sig lycklig om man får en glimt av någon skådespelare som har filmats med deras Arri Alexa 65 och PanaVision Sphero 65 Lenses.

Filmen bär dock på ett fint, om kanske inte helt finpolerat, budskap när Wonder Woman lär sig att världen är mer komplex än hennes enkla uppfattning om hur ondska=Ares. Gal Gadot gör ett strålande jobb att bära Wonder Woman med kraft och pondus, en karaktär som barn kan se upp till och vi missar inte hur filmen passar på att göra påhopp mot 1910-talets sexistiska föreställningar. Däremot kan filmen ibland snudda på gränsen för underhållning och visar på svackor i grundläggande aspekter av klippning, kontinuitet, dialog och action.

Filmen kanske uppskattas för att vara den första solofilmen för en superhjältinna, men man kan tycka att Wonder Woman, utöver tidernas största superhjältinna, även en världskänd kvinnoikon, förtjänar mer än en film vars största vinst ligger i vara snäppet bättre än ännu en dålig DC-film.

Regi – Patty Jenkins

Manus – Allan Heinberg

Foto – Matthew Jensen

Klippning – Martin Walsh

Trailer:

Behind the scenes: